Lördagen den 10 mars 2012
Här kommer fortsatt inblick i japanska trädgårdar. Förra gången skrev jag lite om historiken. Denna gång handlar det om strukturen och dess beståndsdelar och användbara tips vi kan ta efter.
I Japan råder som bekant enkelhetens estetik. Den japanska naturen, särskilt de karga kustområdena, är inspirationskälla för alla deras konstarter. Naturen är ständigt grön och gräsmattor är mycket sällsynta. Berg, sten, grus, sand, knotiga träd, formklippta buskar, mossor, lavar, stigar, vatten, broar, koifiskar, pagoder, tehus, trappor, inhägnader, stenlyktor, ornament, vind-och vattenspel är viktiga beståndsdelar. Hus och trädgård är alltid i enhet.
Skjutdörrar öppnas upp under den varma årstiden och själva väggarna för gårdens privacy finns i inhägnaden, muren eller bambuplanket.
Stenarna och dess placering är det viktigaste. När stenar föreställer berglandskap ska de vara lite kantiga, men vid dammar lite rundare och slätare. Är de alltför runda anses de inte ha så stor dynamik. I Japanska trädgårdar förekommer det dock aldrig lavastenar som det gör i Kina. Stenar i gruslandskap föreställer öar och där är det extra viktigt att stenarna är speciellt själfulla, vackra och stabilt nedgrävda. Se illustration nedan till vänster.
Högra raden är felaktigt nedgrävd, medan den vänstra är rätt. 
Vanligast är att använda en enda stenart, lite mer mörk än ljus, men aldrig svart.
I grupp placeras de i udda nummer tillsammans efter givna mönster som t.ex. en oliksidig triangulär (tre eller fem). Stor sten symboliserar -himlen, mellanstor- jorden och liten -människan.
Gruset i Zenträdgårdens torra grusgård har en kornstorlek på 2-5 mm och är ganska ljus i nyansen, vit eller ljusgrå granit. Stenarna är öar i sandhavet och mönsterkrattningen är vågorna. Därför är det viktigt att mönstret ändras med jämna mellanrum.
Gångstenarna på stigarna bör inte vara rakt lagda. (Helgjuten stensättning kan dock göras rak om funktionen är tänkt som transportsträcka eller som dekoration.) Gångstenarna bör sticka upp 3-6 cm ovanför markytan för att man ska vara torr och ren om fötterna. Om avståndet är kort mellan stenarna är det meningen att man ska gå långsamt för att det finns vackra detaljer att se längs stigen. En stor stenplatta mitt i betyder också att man ska stanna upp vid någon vacker detalj eller att stigen delar sig åt två håll. När stenarna är placerade längre isär går man fortare. Likaså är förhållandet med raka gångar, ju rakare design ju snabbare energi.( Det bevisades under sista tsunamin i Japan, de raka gatorna gjorde tyvärr att vattnet leddes in fortare och längre in i byarna och ställde till med mer förödelse).
Vatten är en renhetssymbol i shinto-religionen. Dammar ska alltid vara oregelbundna i formen och ha ett par stenöar. För att hålla vattnet rent och klart i dammarna är de japanska karparna ‘koi’ viktiga, likaså växterna runt omkring. Fiskarna symboliserar styrka och uthållighet. Fiktiva bäck -flöden förekommer också som slingrande form av likartade renslipade stenar efter varann, liksom gruset i torrlandskapen symboliserar sjöar.
Vattenkar nära bostaden för svalka och handtvagning, eller vattenspel med dovt ljud, en sk. lejonskrämma ‘tsukubai’ är fortfarande vedertaget i japansk trädgårdsdesign och passar till alla slags trädgårdar.
Metallkedja istället för stuprör och vindspel sk.’ furin’ ser vi ofta i västvärlden, men i Japan används vindspelet mest på sommaren som energihöjare då det är mycket varmt. Stenlyktor ska alltid ingå, liksom andra stenornament och buddha-statyer.
Broar finns både som runda och i zig-zag form. Den runda månbron som oftast är rödmålad, symboliserar övergången från denna värld till livet efter, och den tillsammans med sin spegelbild i vattnet bildar en cirkel som fullmånen.
Zig-Zag-bron
går över våtmarker eller svår terräng eller sammanfogar byggnader och utsiktsplatser och den kan också vara överbyggd. Utsikten ändras efter varje tvär böj. Att gå barfota ( vilket är regel inom ett tempelområde) på en upphöjd och torr träspång med fantastisk trädgård runt omkring är en oslagbar upplevelse.
Tuktning är det som framförallt skiljer öst från väst i den gröna miljön. Genom att hålla in buskar och träd blir effekten mer sansad, vågrät och böljande. Stora planeringsytor kan vara täckta av en växt, t. ex azalea som formklipps till en varierande grön kulle.
Mycket vanligt är också uppstamning av gamla knotiga träd som beskurits och glesats för att bli nästan bonzai-liknande. Vi tycker kanske inte det är snyggt att spjäla upp träden så som man gör i Japan, inte heller att packa in omtåliga träd i bambumattor helt och hållet på vintern, men där handlar trädgård om vård och vördnad. Västerlänningen brukar dock gilla den makalösa körsbärsblomning som är i Japan på våren. Tokyo- körsbäret ‘Prunus x yedoensis’ anses ha den vackraste blomningen. Det är som ett ljusrött moln mot himlen. Mängden av träd gör sitt till för skönheten.
Typiska japanska växter är azalea, rhododendron, buskpion, lönnar, magnolia, tallar, ginko, bambu, Miscanthusgräs, iris, chrysanthemum, lotus, kamelia.
Andra växter vi också känner igen : Ardisia, aukuba ( jap. träddödare), jap. benved, aralia, jap. järnek, glaspärlebuske( Callicarpa japonica), katsura, rosenkvitten, kerria, jap. trollhassel, jap. buskrosling och blåregn.
Inlägget Japanska trädgårdar del 3 dök först upp på Luna Eks trädgårdsblogg.